Fast just nu tänker jag att allt som har hänt då, händer för något. Fast det viste inte jag då, men jag fattar det nu.
Året gick, och jag blev äldre, fast det var fortfarande i mitt hjärta, jag hade det för mig själv och bara familjen viste om det, fast inte alla.
- Ja pojkar och flickor! Ta fram era skrivböcker och era elevböcker.
Vi alla tog fram våra böcker som vi hade i väskan, vi gick bara i 1an fast vi trodde att vi var så coola, jag är med i den gruppen som alla tjejer vill vara i, den gruppen med dem populära och för att göra de bättre för mig så var jag den som bestämmer över alla andra.
- Lisa?
- Ja, Elli.
- Jag fick höra att du är den mest populära tjejen över hela skolan!
- Fast det viste vi redan? Kom på med något nytt inställer?!
- Förlåt då.
Jag vet. vi var för små för att börja prata om vem som var mer populär i skolan osv, fast det tyckte vi inte då.
- Pamela och Ellinor! Får jag höra er prata igen så ringer jag era föräldrar!
- Ja. förlåt. – sa Elinor.
Läraren log mot oss och sen så fortsätter hon prata, jag pallade inte lyssna så jag gick ut till toan och Ellinor som vanligt så följder hon efter. Utanför såg vi några av våra bästa kompisar som gick i 7an
- Hej Lisa!
- Tjo.
- Vad är de?
- Nej inget.
- Hon har problem. – sa Ellinor
- Tyst! Du ska fan inte säga något! – sa jag då
- Men det är ju sant! – sa Ellinor
- Ja med du behöver inte säga det till alla ju?
- Förlåt.
- Bra!
- Men lilla gumman vad är de? – sa Kevin
- Kommer du ihåg de jag berättade om hur mamma var mot mig förr?
- Ja, vad är det med det?
- Hon har börjat så igen.
- Aj. dåligt.
- Japp.
Skolan var slut, och som vanligt så letar jag efter min gamle morfar som ska ta mig hem.
- Hej!
- Hej min lilla vattenmelons hjärta, hur gick det i skolan?
- Det gick bra
- Ska vi dra iväg och köpa lite godis eftersom du är så duktigt!
- Ja!
På vägen hem så börjar jag prata med honom och äter mina godis, sen var vi hemma och mamma var där. Hon skulle iväg till jobbet när som helst. Hon fixar sig lika mycket som varje dag och jag står och kollar på allt hon gör, kollar några varje rörelse som hon göt och önskar att jag var precis som henne, fast det var jag redan, eftersom det är många som säger att jag liknar henne, både utseende och beteendet.
- Hej gumman
- Hej mamma
- Hur var skolan idag då?
- Som vanligt.
Efter de sista jag sa såg mamma hur deprimerad jag var. Så hon började fråga så mycket tills det inte är sant. Precis som första början så ger hon mig en örfil så jag säger vad det är. Då börjar jag gråta ännu mer och skriker.
- DET ÄR DE SOM ÄR PROBLEMEN! DU SLÅT MIG FÖR ATT VETA VAD SOM HÄNDER ISTÄLLET FÖR ATT FRÅGA NORMAL!
- MEN LISA DU VILL JU INTE BERÄTTA!
- MEN DU BEHÖVER INTE SLÅ MIG BARA FÖR DET!
- MEN VAD SKA JAG ANNARS GÖRA SÅ DU LYSSNAR DÅ!
- DU SKA VARA MER SOM MINA KOMPISARS MAMMA! DU BARA SKRIKER OCH SLÅR MIG! KAN INTE DU VARA SOM FÖRR!
- HUR VAR JAG FÖRR DÅ?!
- DU VAR LUGNARE! DU SKREK INTE PÅ MIG! DU SLÅG MIG INTE! DU VAR PRECIS SOM ELLINORS MAMMA!! MEN NU ÄR DU HELT DUM I HUVUDET!!
Efter att jag sa så till mamma så blev hon mer sur. Till slut så drog hon mig i håret och gav mig en till örfil. Hon var nära på att slå mig ännu mer om det inte hade varit för gamle morfar som gick in i rummet och såg mamma slå mig.
- DENISE! VAD HÅLLER DU PÅ MED!
- GÅ UT BARA! JAG FÖRSÖKER LÄRA MIN DOTTER LITE!
- MAN LÄR INTE BARN GENOM ATT SLÅ DOM! SLUTA MED DET!!
- SÄG INTE VAD JAG MÅSTE GÖRA!
- DU LYSSNAR ÄNDÅ INTE!
- GÅ BARA!
- NEJ GAMLE MORFAR GÅ INTE!! RÄDDA MIG!!
Det var då gamle morfar räddade mitt liv för alltid, han tog mig och lyssnade inte på vad mamma sa. Han tog mig i hans famn och gick ut ur rummet med mig, även om mamma skrev så mycket för att jag skulle stanna inne i rummet med henne så lyssnade inte min gamle morfar på henne och han bara tog med mig ut till min favorit plats. Där jag kunde vara vem jag ville utan att någon skulle säga nej till mig.
